Öken

Just nu befinner jag mig i Valyermo som ligger lite öst om Los Angeles med San Gabriel bergen på ena sidan och Mojaveöknen på den andra. Valyermo som ligger på ca 1400 möh är inte mer än ett par hus och rancher utspridda mitt ute i ingenstans här i öknen. Dan Empfield som är grundare av bla triathlonvåtdräkten, Quintana Roo och den stora triathlonportalen slowtwitch äger tillsammans med Mark Montgomery, en av de första triathlonproffsen, mark här uppe som de har varsitt hus på. Colting och jag har varit här uppe och tränat i spridda omgångar sedan 2004 om jag kommer ihåg rätt. Största fördelen med att vara här är att det finns ett stort urval av vägar med lite trafik samtidigt som man kan välja att cykla helt platt i öknen eller på fina bergsvägar upp till 2700 meters höjd. Löpningen är också fantastisk med väldigt mycket bra stigar att springa på där exempelvis Pacific Crest Trail passerar hela bergskedjan. Mark har även byggt en 25 yards pool att simma i här på området så det är också hyfsat smidigt när den är uppvärmd. Här har jag också varit med om ett antal mer eller mindre minnesvärda händelser som bla;

* Fått den värsta hammaren så här långt i mitt sportande när jag cyklade den lokala bergsrundan. Den är normalt sett 15mil med nära 5000 höjdmeter klättring totalt där man kör upp och ner mellan 2- och 2700möh större delen av rundan. Problemet är att det är helt öde uppe i bergen och det finns enbart ett ställe på hela rundan att fylla på vätska osv. Orutinerat nog startade jag med bara 2 flaskor vatten när jag körde första gången samtidigt som jag cyklade fel och missade cafét för vätskepåfyllning. Följden blev att jag cyklade 20mil varav de sista 12 helt utan nåt att dricka. Kallt och blåsigt var det också och en sträcka på 3mil är helt avstängd för biltrafik så händer det nåt där ute är det förmodligen kört då det inte finns mobiltäckning heller. Hur som helst är det enda gången jag varit så trött att jag försökt lägga mig och sova bredvid vägen.. Sista milen var en kamp mot mörkret, som jag förlorade, och när jag väl kom hem efter ungefär 9h var min klart långsammaste cykeltur någonsin ett faktum.

* Fått framdäcket punkterat av vad jag trodde var roadkill men som visade sig vara en halvdöd tvättbjörn som högg till när jag rullade förbi.

* Cyklat förbi en bil vid sedan av vägen där killen drog på sig rånarluva för att sedan i hög fart köra in mot Little Rock som ligger i närheten. I samma veva hade en granne skjutit 2 av Dans hundar när de kommit in på hans tomtgräns under en prommenad så det är definitivt en del outsiders som lockas ut hit.

Soma 1/2 Ironman

Flög iväg till Tempe AZ i fredags för att försöka avsluta säsongen på ett ok sätt iom Soma 1/2 IM. Tyvärr var jag helt under isen och körde extremt uselt från start till mål. Finns inte så mycket mer att säga om det förutom att det var ett tråkigt slut på triathlonåret för min del.

Nu har jag bara en dryg vecka kvar på min 3 månader långa vistelse i Usa och ser fram emot att komma hem till Sverige och glömma bort det här loppet och det mesta annat som hänt den här säsongen så fort som möjligt. Sen blir det nya tag så småningom för ett förhoppningsvis betydligt bättre 2009.

Sport 2008

Tänkte jag skulle börja med en kort sammanfattning om vad jag hållt på med senaste året. Sportmässigt har det inte direkt varit den bästa tiden jag upplevt så det är möjligt att delar kan uppfattas som något negativa, gnälliga och fyllda med dåliga ursäkter men det är ju så det kan vara i den här branschen. Många som inte tar steget fullt ut och satsar på sport på heltid brukar ganska ofta påpeka hur mycket bättre allt skulle vara utan jobb osv. Dock tillkommer många mindre glamorösa sidor, och framförallt en hög osäkerhetsfaktor, med en heltidssatsning som inte alltid är så lätta att hantera och som kanske inte är uppenbara utifrån.

Hur som helst började jag året med ännu en marathonresa till Nya Zeeland i januari. Har varit där 5ggr nu och det är visserligen ett kanonställe att vara och träna i men flygresan dit från Sverige är något ångestframkallande och tar i bästa fall runt 30h i ren flygtid. En gång tog det över 3 dygn att komma fram efter misstaget att resa med Air France men det är en annan historia.. Jag var iaf där för att träna med Nya Zeeländska triathlonproffset Bryan Rhodes i Taupo under ett par månader. Bra träning första tiden som avslutades med visdomstandsproblem från helvetet som gjorde att träningen blev minimal sista 2v. Rhodsey hade det inte heller så kul sista tiden där då han kraschade och fick bryta Ironman New Zealand som var ett av hans hans stora mål för året, lokalkändis som han är i Taupo där tävlingen hålls. Mao var väl stämningen inte överdrivet munter i huset under de veckorna..

Hem till Sverige igen under Mars månad för ett par veckors träning innan California 70.3. Flög sedan över till usa och San Diego för tävlingen som blev ett riktig fiasko för egen del. Dels pga att jag helt enkelt inte var i speciellt bra form, och dels för att det var extremt struligt med min för året nya cykel och våtdräktsponsor vid den här tiden med stora problem att få fram fungerande utrustning i tid. Ska inte gå in närmre på det men tävlingen bröt jag och åkte hem till Sverige igen för träning och problemlösande.

Nästa tävling var Wildflower i maj som jag vann förra året och som är en av de största triathlontävlingarna i världen där närmare 9000 triathleter startar under helgen. Givetvis var det en tävling jag ville vara i bra form till även i år. Detta lopp gick också det av stapeln i Kalifornien vilket innebar ännu en lång flygresa över atlanten. I betydligt bättre form nu men som vanligt en inte helt smärtfri uppladdning då delar av min tävlingsutrustning av misstag skickades till en söderhavsö istället för till mig i Kalifornien. Sånt man får räkna med ibland men jag hade heller inte fått utlovade cyklar från min cykelsponsor och fick fortsätta köra på en ram jag inte var helt nöjd med så sådant dämpar trots allt entusiasmen något. Tävlingen i sig var kanske den mest konkurrenskraftiga jag kört utanför Hawaii IM och trots att jag ledde långt in på loppet tappade jag till 7:e plats på slutet när jag kroknade och det var ett tätt lopp. Ett fall framåt trots allt..

Återigen hem till Sverige och den här gången tävling i Europa iom Austria 70.3 i Pölten. Med ytterligare ett par veckors träning i kroppen kände jag mig bättre än på länge. Intressant cykling med de första 20km på en avstängd Autobahn där den otroligt fina asfalten inbjöd till höga snitthastigheter med 49km/h för min del innan den mer bergiga terrängen tog vid. Den här gången ledde jag tills det var 1km kvar på löpningen och slutade 2:a. Segt att tappa så sent men ett ok lopp för första gången på ett tag iaf. Som kuriosa kan jag dock nämna att jag blivit ikappsprungen senare i ett lopp när jag blev 2:a på Utah 70.3 för ett antal år sedan då Cameron Brown sprang förbi sista 200m. Kände för ett krokben just då men tyvärr är ju inte triathlon en kontaktsport så..

Skulle sedan kört Switzerland 70.3 veckan efter men lite för entusiastik träning tätt efter Österrike satte stopp för det. Dock fortsatte formen uppåt ända till jag gjorde ett par för hårda pass för tätt inpå varandra ett par veckor senare. Kom till cykel-sm i slutet på juni lite lätt överansträngd och återigen med cykelproblem. Tempoloppet var inte så mkt att orda om då jag blev 6:a vilket var ok i konkurransen men kanske inte i mitt bästa slag ändå. Linjeloppet var intressant i sig då jag inte fick min linjecykel förrän 3 dagar innan loppet helt omonterad med diverse fel komponenter. Länge sen jag satt så obvekvämt på en cykel i ett lopp och jag skulle behövt ganska mycket mer tid på mig för inställningar osv och cyklade ganska dåligt i ärlighetens namn.

Nästa stopp på kalendern var Ironman Lake Placid i slutet på Juli. Formen var ok efter lite vila men dock hade min cykelsponsorsituation blivit ohållbar och jag kände mig tvingad att byta snabbt. Fick klart med Cervelo igen, vilket jag är väldigt tacksam för, men tyvärr hände allt detta en vecka innan loppet och fick således min nya cykel ett par dagar innan start bara. Tack så mycket förresten FedEx som givetvis levererade cykeln till helt fel ställe trots korrekt adress till det största hotellet i Lake Placid.. Vädret i loppet var så bra som det kan vara med ihållande regn hela dagen men dock kunde jag inte riktigt ta till vara den möjligheten. Visade sig att jag i all hast inte riktigt fått till inställningarna på hojen och led sista 70km på cykeldelen. Även om jag kom igång ganska bra fram till 30km in på löpningen, då jag låg 2:a och sprang ok, slutade mina ben samarbeta igen och det blev återigen en lång promenad in till mål på den här distansen.

Väl hemma igen åkte jag på ett ordentligt virus som knockade mig i 4v då jag inte tränade alls. Timingen var dock ok mitt i all misär då det som tur var frigjorde mycket tid till OS-tittande. Åkte sedan återigen över till Usa för träning och tävling. Courtesy of US Airways försvann min cykel och resten av packningen under 8 dar när jag kom dit vilket var dåligt eftersom det innebar väldigt lite fysisk aktivitet under ännu en dryg vecka. Missade också 2 inplanerade tävlingar pga viruset och även för att jag helt enkelt inte hade min cykel på plats när tävlingarna gick av stapeln.

Tävlade nästa gång i Malibu i en olympisk distans utan drafting. Dock var ungefär en tredjedel av startfältet även OS-deltagare och det verkar som de hade glömt vilka regler som gällde på cykeldelen på den här tävlingen då det var den värsta rulleåkningen jag sett i ett icke-drafting lopp.. Nu spelade det kanske inte så stor roll för mig just då trots allt eftersom jag inte direkt var i toppform men alltid tråkigt att se. Satte 2min på gruppen på cykeln men fick ge mig tidigt på löpningen ändå och kunde inte göra så mkt mer än jogga väldigt långsamt i mål som 11:a eller nåt i den stilen.

Nästa tävling är en historia i sig då det är en av de brutalaste tävlingarna jag kört. I det här klippet kan ni se vad som händer när man försöker ta sig upp för en backe med 31% lutning med alldeles för tung utväxling(44*25). Jag som 2:a just då men i mål som 1:a med en under omständigheterna ganska bra insats. Direkt efter det bar det av till Vegas och Interbike vilket alltid är roligt men också ganska utmattande efter ett par dagar på mässgolvet. Skönaste med Vegas var trots allt att få bo i ett hotellrum med AC efter att tillbringat 3v i ett hus utan AC där temperaturen pendlat mellan 30-40 grader hela tiden..

Framme i oktober nu åkte jag till Austin Texas för att köra Austin 70.3. Hade hört många bra saker om Austin men blev något besviken då det var en av de smutsigaste städerna jag varit i med en ohyggligt dålig infrastruktur. Ett sällsynt inslag av glamor i triathlonvardagen inträffade dock då tävlingsarrangören fixat ett relativt lyxigt rum på Sheraton. Tyvärr för mig började jag på eftermiddagen innan tävlingen känna mig sjuk igen och fick under natten feber osv. Är inte mycket för att fysisk aktivitet under de premisserna och skulle aldrig startat men det känns alltid för jävligt att inte ens försöka när arrangören betalar hotell osv så jag gjorde trots allt en start men bröt tidigt då jag var lite för krasslig för att köra.

Det är alltså ungefär vad som hänt så långt i år om nu någon orkat läsa ända hit. Garanterat det längsta inlägget jag någonsin kommer att skriva.. Hur som helst så är det ett exempel på hur lätt en hel säsong kan försvinna ganska snabbt om man dels gör en del egna misstag och sedan också har ett par omständigheter emot sig. Det är lättare än man tror att komma in i en dålig cirkel och sen rinner åren bort rätt fort i de här sammanhangen.

Inledning

Så har jag, som ni kan se, också skaffat en blogg efter att principfast vägrat under ett flertal år trots stora påtryckningar från flera håll.. Största anledningen till att jag trots allt börjar blogga lite lätt är min oförmåga att ta tag i min egen hemsida som kanske känns något(!) utdaterad vid det här laget efter att inte blivit uppdaterad på ett par år. En blogg känns helt enkelt som ett lite smidigare medium för att lägga in lite korta uppdateringar om vad jag pysslar med och framförallt då min triathlonkarriär om det nu är nån som fortfarande bryr sig..

Hur som helst så lär det väl knappast bli någon blogg som uppdateras varje dag eller fylls med diverse underhållande raljeringar och samhällsbetraktelser a la Coltings blogg. Som sagt blir det mest lite mer vardagligt tråkiga inlägg efter tävlingar, träningsläger osv.