Hög tid att prestera ett nytt inlägg och idag tänkte jag skriva lite om mitt val av tränare för 2009, Dr Phil, då det var någon som undrade lite om det.
Dr Philbert Skiba som han heter blev alltså mitt val när jag för första gången i mitt triathlonande bestämde mig för att jobba med en tränare. Jag har alltid ganska envist hållt fast vid att köra min egen grej rakt igenom men trots en del bra resultat genom åren har jag insett att det kanske inte håller längre. Jag har framförallt inte uppnått den kontinuitet jag vill och med ett par få undantag inte riktigt de toppar jag vill heller. Det var helt enkelt läge att göra ett sista försök med den här förändringen för att se om det kan göra någon skillnad.
Sättet jag lagt upp träningen på själv tidigare har bitvis fungerat ganska bra och mitt första år jag åkte över till usa och körde på heltid 2003 hade jag faktiskt i stort sett en hel säsong med stabila bra resultat. Det fortsatte första halvan av 2004 också men sen började jag lyssna lite för mycket på allehanda "goda råd" från en mängd olika personer som tyckte jag behövde förändra det mesta i min strategi/träning. Trots att jag körde på med samma upplägg gjorde det dock att jag började ifrågasätta mig själv och den träning jag gjorde. Samtidigt är det komplicerat att utvärdera sig själv och sitt eget upplägg och även om jag kanske skulle kunna träna någon annan hyfsat så är det exempelvis svårt att inse själv när man ska säga stopp och ta den enklare vägen träningsmässigt istället för att alltid ta den svåra. Nu tror jag mig veta ungefär vad det är som jag gjort fel oftast tidigare men jag kände ändå att det var dags att till sist ta hjälp av någon så jag slipper fundera själv om passet jag kör just nu är bra eller dåligt.
För att kunna ha den tron på ett träningsupplägg som jag tidigare saknat måste man givetvis jobba med någon man har ett stort förtroende för också. I mitt fall innebär det att det måste vara någon som har en gedigen bakgrund inom idrottsfysiologi och som har en vetenskaplig förankring. Det finns ju en uppsjö av tränare inom triathlonsporten som livnärar sig på coaching. Gemensamt för kanske 95% av dessa är att de inte har någon relevant utbildning inom idrottsfysiologi. De allra flesta tror att man automatiskt blir en bra tränare bara för man varit aktiv själv och det är väl färre proffstriathleter som inte har en coaching business vid sidan av än de som har. Problemet är att de i de flesta fallen då enbart baserar allting på vad som fungerat för dem själva. Det kanske fungerar ok i många fall men jag tror det är långt ifrån optimal om man vill maximera sin prestation. Det är anledningen till att jag ville jobba med Dr Phil då han har rätt bakgrund och kompetens för att individanpassa och lägga upp ett effektivt program som förhoppningsvis passar just mig.
Exakt hur annorlunda upplägget kommer bli är för tidigt att säga än då jag precis börjat mitt nya program. Får återkomma med det och en utvärdering på om det fungerar på sikt. Tillsvidare kan ni kolla in på http://www.physfarm.com/ om ni vill läsa lite mer om Phil.
onsdag 17 december 2008
torsdag 27 november 2008
Quarq effektmätare
Då det inte händer speciellt mycket i mitt liv den här tiden på året samtidigt som jag inte har fantasi nog att hitta på egna ämnen att skriva om tänkte jag beta av lite förfrågningar från kommentarerna. Börjar med Quarq.
Quarq är alltså en relativt ny effektmätare på marknaden. Jag tänker inte gå igenom fördelarna med att träna effektbaserat här då det finns väl dokumenterat på andra håll utan enbart ge en liten redovisning av Quarqs system.
Quarq använder sig av så kallad ANT +Sport teknik vilket i enkelhet är ett standardiserat trådlöst kommunikationssystem mellan olika enheter. Det innebär att Quarq effektmätare som sitter i vevpartiet sänder data trådlöst till displayen på styret. Den mesta uppenbara fördelen med detta är att man slipper från alla sladdar osv vilket gör installation och underhåll mycket enkelt samtidigt som det ser rent och snyggt ut. En annan fördel är att man kan välja mellan en rad displayer/dataenheter som stödjer ANT +Sport tekniken vilket innebär stora valmöjligheter för dataredovisning. Själv har jag exempelvis valt att para ihop min Quarq med en Garmin Edge 705 med Gps och en rad andra funktioner.
Har inte hunnit använda systemet överdrivet mycket hitills men så här långt har det fungerat fläckfritt och utan problem. Installationen är mycket enkel och efter montering av vevar och magnet på ramen är det i stort sett bara att köra på då enheterna omedelbart kommunicerar med varandra. Effektredovisningen verkar vara både precis och upprepningsbar och i linje med de +/- 2% precision som anges av tillverkaren.
Enda nackdelen jag kan komma på så här långt är att man blir lite begränsad i val av vevarmar då Quarq inte finns till alla tillgängliga system som exempelvis Shimano. För mig spelar det ingen roll men om man absolut måste köra på en viss typ vevar kan det kanske upplevas som ett problem. Annars kan jag absolut rekommendera Quarq som dessutom ligger bra i pris jämfört med exempelvis SRM samtidigt som funktionen verkar vara likvärdig.
tisdag 11 november 2008
Aerodynamik
Fick en förfrågan om ett inlägg angående aerodynamik och material och då jag inte har så mycket annat för mig just nu gör jag ett försök att bena ut lite fakta.
För att göra vissa delar av det här inlägget lite mer relevant går jag igenom begreppet "yaw angle" först vilket på svenska kanske kan översättas som skenbar vindriktning eller nåt i den stilen. Det är helt enkelt en funktion av hastigheten man håller samt vindriktning och vindstyrka. Desto fortare man kör desto mindre "yaw" exempelvis om vindriktning och styrka är densamma. Ökar exempelvis vindstyrkan istället ökar också yaw. Vill man få en bättre uppfattning om hur det fungerar kan man gå in på http://www.hedcycling.com/technical/yaw-calculator.php och mata in lite värden i deras yaw calculator. Varför det här är viktigt är helt enkelt för att vissa hjul, ramar samt sittställning fungerar bättre i olika yaw vilket har stor betydelse för hur man bör välja sin utrustning.
Om vi börjar med hjul så brukar en stor missuppfattning vara att man måste köra i en viss hastighet för att få någon nytta av aerohjul. Det ligger något i det i en del fall, vilket jag kommer till senare, men samtidigt sparar man in mer tid ju längre man är ute på banan så det finns vits med att föröka hitta bra hjul osv även om man inte är speciellt snabb. Dock försvåras resonemanget av att många hjul inte är designade för att fungera bra i höga yaw upp över 20 grader där en del helt enkelt närmar sig vanliga lågprofilsfälgar igen efter att varit avsevärt bättre mellan exempelvis 7 och 15 grader. Kör man långsamt på banor med låg vindstyrka och lite sidvind kanske man helt enkelt inte har så mycket nytta av en del aerohjul. Dock fungerar diskhjul och treekrade hjul oftast bäst i ett brett spektrum av yaw och även upp mot ganska höga vinklar vilket paradoxalt nog innebär att dessa kan vara det bästa valet även om man inte är supersnabb. Man brukar ju annars höra att man måste köra i typ 50 knyck för att ha nytta av diskhjul men det är något av en missuppfattning som så mycket annat i cykelvärlden.. Sammanfattningsvis är mitt råd att kolla på exempelvis Heds hemsida och beräkna vilken yaw ni förmodligen kommer stöta på mest med hjälp av deras kalkylator. Kolla sedan på diagrammen över vilka yaw olika hjul fungerar bäst och välj efter det. Annat råd är att välja Hed eller Zipp som delar ett patent på fälgens utformning som gör det omöjligt för andra tillverkare att komma i närheten när det gäller aerodynamik.
Sittställning är mer komplicerat då vad som fungerar aerodynamiskt är olika för olika personer beroende på kroppsform osv och kan vara svårt eller omöjligt att upptäcka utan vindtunneltester el liknande. Vissa grundläggande saker som att inte sitta alldeles för upprätt eller brett med armbågar kan man kanske se men för att hitta precis rätt krävs antingen vindtunneltester, fälttester med effektmätare eller liknande. Sen måste man ju sitta hyfsat komfortabelt och kraftfullt också vilket ibland kan innebära en kompromiss. Dock kan man oftast jobba sig till komfort och kraftutveckling, vilket kan ta månader, i de flesta positioner men de allra flesta är helt enkelt inte beredda att lägga ner den tid det tar utan utgår från vad man är van vid.
Till sist lite kort om materialets vikt, vilket om man inte kör tour de france-liknande bergsetapper är ganska irrelevant. Inom triathlon finns det endast ett fåtal banor där vikten har någon avgörande betydelse och även där kör man oftast en del flacka partier själv med näsan i vinden, till skillnad från cykellopp, vilket gör att man får ta aerodynamik i beaktelse. Välj alltså nästan alltid aero framför vikt vilket ytterligare klargörs på analyticcycling.com om man går in och tittar lite på deras beräkningar.
Vet inte om det här gjorde någon klokare iofs men.. Och för er andra som inte är ett dugg intresserade av sånt här beklagar jag nördinlägget. :-)
För att göra vissa delar av det här inlägget lite mer relevant går jag igenom begreppet "yaw angle" först vilket på svenska kanske kan översättas som skenbar vindriktning eller nåt i den stilen. Det är helt enkelt en funktion av hastigheten man håller samt vindriktning och vindstyrka. Desto fortare man kör desto mindre "yaw" exempelvis om vindriktning och styrka är densamma. Ökar exempelvis vindstyrkan istället ökar också yaw. Vill man få en bättre uppfattning om hur det fungerar kan man gå in på http://www.hedcycling.com/technical/yaw-calculator.php och mata in lite värden i deras yaw calculator. Varför det här är viktigt är helt enkelt för att vissa hjul, ramar samt sittställning fungerar bättre i olika yaw vilket har stor betydelse för hur man bör välja sin utrustning.
Om vi börjar med hjul så brukar en stor missuppfattning vara att man måste köra i en viss hastighet för att få någon nytta av aerohjul. Det ligger något i det i en del fall, vilket jag kommer till senare, men samtidigt sparar man in mer tid ju längre man är ute på banan så det finns vits med att föröka hitta bra hjul osv även om man inte är speciellt snabb. Dock försvåras resonemanget av att många hjul inte är designade för att fungera bra i höga yaw upp över 20 grader där en del helt enkelt närmar sig vanliga lågprofilsfälgar igen efter att varit avsevärt bättre mellan exempelvis 7 och 15 grader. Kör man långsamt på banor med låg vindstyrka och lite sidvind kanske man helt enkelt inte har så mycket nytta av en del aerohjul. Dock fungerar diskhjul och treekrade hjul oftast bäst i ett brett spektrum av yaw och även upp mot ganska höga vinklar vilket paradoxalt nog innebär att dessa kan vara det bästa valet även om man inte är supersnabb. Man brukar ju annars höra att man måste köra i typ 50 knyck för att ha nytta av diskhjul men det är något av en missuppfattning som så mycket annat i cykelvärlden.. Sammanfattningsvis är mitt råd att kolla på exempelvis Heds hemsida och beräkna vilken yaw ni förmodligen kommer stöta på mest med hjälp av deras kalkylator. Kolla sedan på diagrammen över vilka yaw olika hjul fungerar bäst och välj efter det. Annat råd är att välja Hed eller Zipp som delar ett patent på fälgens utformning som gör det omöjligt för andra tillverkare att komma i närheten när det gäller aerodynamik.
Sittställning är mer komplicerat då vad som fungerar aerodynamiskt är olika för olika personer beroende på kroppsform osv och kan vara svårt eller omöjligt att upptäcka utan vindtunneltester el liknande. Vissa grundläggande saker som att inte sitta alldeles för upprätt eller brett med armbågar kan man kanske se men för att hitta precis rätt krävs antingen vindtunneltester, fälttester med effektmätare eller liknande. Sen måste man ju sitta hyfsat komfortabelt och kraftfullt också vilket ibland kan innebära en kompromiss. Dock kan man oftast jobba sig till komfort och kraftutveckling, vilket kan ta månader, i de flesta positioner men de allra flesta är helt enkelt inte beredda att lägga ner den tid det tar utan utgår från vad man är van vid.
Till sist lite kort om materialets vikt, vilket om man inte kör tour de france-liknande bergsetapper är ganska irrelevant. Inom triathlon finns det endast ett fåtal banor där vikten har någon avgörande betydelse och även där kör man oftast en del flacka partier själv med näsan i vinden, till skillnad från cykellopp, vilket gör att man får ta aerodynamik i beaktelse. Välj alltså nästan alltid aero framför vikt vilket ytterligare klargörs på analyticcycling.com om man går in och tittar lite på deras beräkningar.
Vet inte om det här gjorde någon klokare iofs men.. Och för er andra som inte är ett dugg intresserade av sånt här beklagar jag nördinlägget. :-)
tisdag 4 november 2008
Vindtunnel
Steve Hed och Dino Edin från Hed cycling var nere i San Diego Low Speed Wind Tunnel i veckan för att göra lite tester på Lance Armstrong, Alberto Contador och Levi Leipheimer inför 2009 och var då snälla nog att slänga in mig några timmar också. För er som inte har så bra koll på vad en vindtunnel används till så mäter den luftmotståndet på olika objekt, i det här fallet cyklar med cyklister på. Poängen är att man med hög precision och under kontrollerade former kan mäta och sen göra förändringar på exempelvis sittställning och utrustning för att minska lufmotståndet och få till en bättre aerodynamik.
Steve är den som har hjälpt Lance från hans första Tour-seger 99 och anses vara den ledande experten inom området så det var givetvis en bra möjlighet för mig att kunna få till lite förbättringar på cykeln. Det var minst sagt intressant att få ta del av en hel dags tester och personligen kommer jag göra en del förändringar i min sittställning som verkar lovande. Sen gäller det givetvis att prova ut det i verkliga förhållanden också men det är en senare fråga..
Slänger in ett par bilder längst ner i inlägget som exempel på hur det kan se ut även om just dessa kanske inte visar på några slutgiltiga förändringar för mig.
För övrigt är jag i Manhattan just nu och det är något kaosartat ute på gatorna här sedan det blev klart att Obama vann valet nyss..
söndag 2 november 2008
Amerikansk byråkrati
Idag när jag åkte ner med hyrbilen från öknen till San Diego körde jag och letade efter avtagsvägen till mitt hotell när jag kom in på en liten väg kantad av träd på ena sidan och en stor äng på den andra. Helt utan förvarning hoppar då plötsligt en kille i hjälm och overall ut från träden och vinkar in mig till vägkanten. Visade sig vara en motorcykelpolis med laserpistol som hade lyckats kamouflera sig helt perfekt i buskagen då han var helt omöjlig att se från vägen. Precis som i Sverige verkar poliserna hellre stå på ställen där det är lätt att få fast så mycket folk som möjligt snarare än på riskfyllda vägavsnitt där det verkligen behövs..
Hur som helst hade jag kört ett par mph för fort vilket inte är så mycket att säga om då jag inte sett några skyltar, och då hastighetsbegränsningarna här kan vara något ologiska ibland hade jag helt enkelt ingen koll. Polisen som stoppade mig såg ut som en typisk amerikansk trafikpolis med stor vit hjälm och Magnum PI -mustasch. Var beredd på att han skull dra fram sin taser gun så fort jag öppnade käften också precis som i cops på tv, men som tur var visade han sig vara ganska lugn på den fronten. Dock fick jag en smärre chock när jag gav honom körkortet och han påpekade att jag inte hade ett internationellt körkort och han kunde ha bilen bortbogserad och mig intagen på stationen..
Fick sedan en lång föreläsning om hur viktigt det var att körkortsutbildningen där körkortet är utfärdat lever upp till Usas standard, vilket tydligen bevisas genom ytterligare en meningslös papperslapp som man kan få utan ytterligare tester. Fick bita mig i tungan ordentligt för att inte påpeka att han förmodligen inte behövde vara speciellt orolig över att nån skulle komma hit med en sämre körkortsutbildning än den amerikanska, som i stort sett går ut på att vilken 16-åring som helst kan hämta ut sitt körkort ur valfritt cornflakespaket.. Gäller att inte käfta emot i de här lägena dock då det snabbt kan förvärra situationen betänkligt när man handskas med amerikanska auktoriteter.
Till sist släppte han iväg mig helt utan böter eller andra repressalier vilket var schysst och förmodligen betydde att det innebar för mycket byråkrati för honom för att det skulle vara värt att göra något åt situationen. Kollade runt lite på nätet efteråt också och upptäckte då att det faktiskt inte verkar vara ett formellt krav att skaffa sig ett internationellt körkort, som egentligen bara är en översättning, även om det kanske kan vara praktiskt att ha.
Hur som helst hade jag kört ett par mph för fort vilket inte är så mycket att säga om då jag inte sett några skyltar, och då hastighetsbegränsningarna här kan vara något ologiska ibland hade jag helt enkelt ingen koll. Polisen som stoppade mig såg ut som en typisk amerikansk trafikpolis med stor vit hjälm och Magnum PI -mustasch. Var beredd på att han skull dra fram sin taser gun så fort jag öppnade käften också precis som i cops på tv, men som tur var visade han sig vara ganska lugn på den fronten. Dock fick jag en smärre chock när jag gav honom körkortet och han påpekade att jag inte hade ett internationellt körkort och han kunde ha bilen bortbogserad och mig intagen på stationen..
Fick sedan en lång föreläsning om hur viktigt det var att körkortsutbildningen där körkortet är utfärdat lever upp till Usas standard, vilket tydligen bevisas genom ytterligare en meningslös papperslapp som man kan få utan ytterligare tester. Fick bita mig i tungan ordentligt för att inte påpeka att han förmodligen inte behövde vara speciellt orolig över att nån skulle komma hit med en sämre körkortsutbildning än den amerikanska, som i stort sett går ut på att vilken 16-åring som helst kan hämta ut sitt körkort ur valfritt cornflakespaket.. Gäller att inte käfta emot i de här lägena dock då det snabbt kan förvärra situationen betänkligt när man handskas med amerikanska auktoriteter.
Till sist släppte han iväg mig helt utan böter eller andra repressalier vilket var schysst och förmodligen betydde att det innebar för mycket byråkrati för honom för att det skulle vara värt att göra något åt situationen. Kollade runt lite på nätet efteråt också och upptäckte då att det faktiskt inte verkar vara ett formellt krav att skaffa sig ett internationellt körkort, som egentligen bara är en översättning, även om det kanske kan vara praktiskt att ha.
torsdag 30 oktober 2008
Öken
Just nu befinner jag mig i Valyermo som ligger lite öst om Los Angeles med San Gabriel bergen på ena sidan och Mojaveöknen på den andra. Valyermo som ligger på ca 1400 möh är inte mer än ett par hus och rancher utspridda mitt ute i ingenstans här i öknen. Dan Empfield som är grundare av bla triathlonvåtdräkten, Quintana Roo och den stora triathlonportalen slowtwitch äger tillsammans med Mark Montgomery, en av de första triathlonproffsen, mark här uppe som de har varsitt hus på. Colting och jag har varit här uppe och tränat i spridda omgångar sedan 2004 om jag kommer ihåg rätt. Största fördelen med att vara här är att det finns ett stort urval av vägar med lite trafik samtidigt som man kan välja att cykla helt platt i öknen eller på fina bergsvägar upp till 2700 meters höjd. Löpningen är också fantastisk med väldigt mycket bra stigar att springa på där exempelvis Pacific Crest Trail passerar hela bergskedjan. Mark har även byggt en 25 yards pool att simma i här på området så det är också hyfsat smidigt när den är uppvärmd. Här har jag också varit med om ett antal mer eller mindre minnesvärda händelser som bla;
* Fått den värsta hammaren så här långt i mitt sportande när jag cyklade den lokala bergsrundan. Den är normalt sett 15mil med nära 5000 höjdmeter klättring totalt där man kör upp och ner mellan 2- och 2700möh större delen av rundan. Problemet är att det är helt öde uppe i bergen och det finns enbart ett ställe på hela rundan att fylla på vätska osv. Orutinerat nog startade jag med bara 2 flaskor vatten när jag körde första gången samtidigt som jag cyklade fel och missade cafét för vätskepåfyllning. Följden blev att jag cyklade 20mil varav de sista 12 helt utan nåt att dricka. Kallt och blåsigt var det också och en sträcka på 3mil är helt avstängd för biltrafik så händer det nåt där ute är det förmodligen kört då det inte finns mobiltäckning heller. Hur som helst är det enda gången jag varit så trött att jag försökt lägga mig och sova bredvid vägen.. Sista milen var en kamp mot mörkret, som jag förlorade, och när jag väl kom hem efter ungefär 9h var min klart långsammaste cykeltur någonsin ett faktum.
* Fått framdäcket punkterat av vad jag trodde var roadkill men som visade sig vara en halvdöd tvättbjörn som högg till när jag rullade förbi.
* Cyklat förbi en bil vid sedan av vägen där killen drog på sig rånarluva för att sedan i hög fart köra in mot Little Rock som ligger i närheten. I samma veva hade en granne skjutit 2 av Dans hundar när de kommit in på hans tomtgräns under en prommenad så det är definitivt en del outsiders som lockas ut hit.
söndag 26 oktober 2008
Soma 1/2 Ironman
Flög iväg till Tempe AZ i fredags för att försöka avsluta säsongen på ett ok sätt iom Soma 1/2 IM. Tyvärr var jag helt under isen och körde extremt uselt från start till mål. Finns inte så mycket mer att säga om det förutom att det var ett tråkigt slut på triathlonåret för min del.
Nu har jag bara en dryg vecka kvar på min 3 månader långa vistelse i Usa och ser fram emot att komma hem till Sverige och glömma bort det här loppet och det mesta annat som hänt den här säsongen så fort som möjligt. Sen blir det nya tag så småningom för ett förhoppningsvis betydligt bättre 2009.
Nu har jag bara en dryg vecka kvar på min 3 månader långa vistelse i Usa och ser fram emot att komma hem till Sverige och glömma bort det här loppet och det mesta annat som hänt den här säsongen så fort som möjligt. Sen blir det nya tag så småningom för ett förhoppningsvis betydligt bättre 2009.
onsdag 22 oktober 2008
Sport 2008
Tänkte jag skulle börja med en kort sammanfattning om vad jag hållt på med senaste året. Sportmässigt har det inte direkt varit den bästa tiden jag upplevt så det är möjligt att delar kan uppfattas som något negativa, gnälliga och fyllda med dåliga ursäkter men det är ju så det kan vara i den här branschen. Många som inte tar steget fullt ut och satsar på sport på heltid brukar ganska ofta påpeka hur mycket bättre allt skulle vara utan jobb osv. Dock tillkommer många mindre glamorösa sidor, och framförallt en hög osäkerhetsfaktor, med en heltidssatsning som inte alltid är så lätta att hantera och som kanske inte är uppenbara utifrån.
Hur som helst började jag året med ännu en marathonresa till Nya Zeeland i januari. Har varit där 5ggr nu och det är visserligen ett kanonställe att vara och träna i men flygresan dit från Sverige är något ångestframkallande och tar i bästa fall runt 30h i ren flygtid. En gång tog det över 3 dygn att komma fram efter misstaget att resa med Air France men det är en annan historia.. Jag var iaf där för att träna med Nya Zeeländska triathlonproffset Bryan Rhodes i Taupo under ett par månader. Bra träning första tiden som avslutades med visdomstandsproblem från helvetet som gjorde att träningen blev minimal sista 2v. Rhodsey hade det inte heller så kul sista tiden där då han kraschade och fick bryta Ironman New Zealand som var ett av hans hans stora mål för året, lokalkändis som han är i Taupo där tävlingen hålls. Mao var väl stämningen inte överdrivet munter i huset under de veckorna..
Hem till Sverige igen under Mars månad för ett par veckors träning innan California 70.3. Flög sedan över till usa och San Diego för tävlingen som blev ett riktig fiasko för egen del. Dels pga att jag helt enkelt inte var i speciellt bra form, och dels för att det var extremt struligt med min för året nya cykel och våtdräktsponsor vid den här tiden med stora problem att få fram fungerande utrustning i tid. Ska inte gå in närmre på det men tävlingen bröt jag och åkte hem till Sverige igen för träning och problemlösande.
Nästa tävling var Wildflower i maj som jag vann förra året och som är en av de största triathlontävlingarna i världen där närmare 9000 triathleter startar under helgen. Givetvis var det en tävling jag ville vara i bra form till även i år. Detta lopp gick också det av stapeln i Kalifornien vilket innebar ännu en lång flygresa över atlanten. I betydligt bättre form nu men som vanligt en inte helt smärtfri uppladdning då delar av min tävlingsutrustning av misstag skickades till en söderhavsö istället för till mig i Kalifornien. Sånt man får räkna med ibland men jag hade heller inte fått utlovade cyklar från min cykelsponsor och fick fortsätta köra på en ram jag inte var helt nöjd med så sådant dämpar trots allt entusiasmen något. Tävlingen i sig var kanske den mest konkurrenskraftiga jag kört utanför Hawaii IM och trots att jag ledde långt in på loppet tappade jag till 7:e plats på slutet när jag kroknade och det var ett tätt lopp. Ett fall framåt trots allt..
Återigen hem till Sverige och den här gången tävling i Europa iom Austria 70.3 i Pölten. Med ytterligare ett par veckors träning i kroppen kände jag mig bättre än på länge. Intressant cykling med de första 20km på en avstängd Autobahn där den otroligt fina asfalten inbjöd till höga snitthastigheter med 49km/h för min del innan den mer bergiga terrängen tog vid. Den här gången ledde jag tills det var 1km kvar på löpningen och slutade 2:a. Segt att tappa så sent men ett ok lopp för första gången på ett tag iaf. Som kuriosa kan jag dock nämna att jag blivit ikappsprungen senare i ett lopp när jag blev 2:a på Utah 70.3 för ett antal år sedan då Cameron Brown sprang förbi sista 200m. Kände för ett krokben just då men tyvärr är ju inte triathlon en kontaktsport så..
Skulle sedan kört Switzerland 70.3 veckan efter men lite för entusiastik träning tätt efter Österrike satte stopp för det. Dock fortsatte formen uppåt ända till jag gjorde ett par för hårda pass för tätt inpå varandra ett par veckor senare. Kom till cykel-sm i slutet på juni lite lätt överansträngd och återigen med cykelproblem. Tempoloppet var inte så mkt att orda om då jag blev 6:a vilket var ok i konkurransen men kanske inte i mitt bästa slag ändå. Linjeloppet var intressant i sig då jag inte fick min linjecykel förrän 3 dagar innan loppet helt omonterad med diverse fel komponenter. Länge sen jag satt så obvekvämt på en cykel i ett lopp och jag skulle behövt ganska mycket mer tid på mig för inställningar osv och cyklade ganska dåligt i ärlighetens namn.
Nästa stopp på kalendern var Ironman Lake Placid i slutet på Juli. Formen var ok efter lite vila men dock hade min cykelsponsorsituation blivit ohållbar och jag kände mig tvingad att byta snabbt. Fick klart med Cervelo igen, vilket jag är väldigt tacksam för, men tyvärr hände allt detta en vecka innan loppet och fick således min nya cykel ett par dagar innan start bara. Tack så mycket förresten FedEx som givetvis levererade cykeln till helt fel ställe trots korrekt adress till det största hotellet i Lake Placid.. Vädret i loppet var så bra som det kan vara med ihållande regn hela dagen men dock kunde jag inte riktigt ta till vara den möjligheten. Visade sig att jag i all hast inte riktigt fått till inställningarna på hojen och led sista 70km på cykeldelen. Även om jag kom igång ganska bra fram till 30km in på löpningen, då jag låg 2:a och sprang ok, slutade mina ben samarbeta igen och det blev återigen en lång promenad in till mål på den här distansen.
Väl hemma igen åkte jag på ett ordentligt virus som knockade mig i 4v då jag inte tränade alls. Timingen var dock ok mitt i all misär då det som tur var frigjorde mycket tid till OS-tittande. Åkte sedan återigen över till Usa för träning och tävling. Courtesy of US Airways försvann min cykel och resten av packningen under 8 dar när jag kom dit vilket var dåligt eftersom det innebar väldigt lite fysisk aktivitet under ännu en dryg vecka. Missade också 2 inplanerade tävlingar pga viruset och även för att jag helt enkelt inte hade min cykel på plats när tävlingarna gick av stapeln.
Tävlade nästa gång i Malibu i en olympisk distans utan drafting. Dock var ungefär en tredjedel av startfältet även OS-deltagare och det verkar som de hade glömt vilka regler som gällde på cykeldelen på den här tävlingen då det var den värsta rulleåkningen jag sett i ett icke-drafting lopp.. Nu spelade det kanske inte så stor roll för mig just då trots allt eftersom jag inte direkt var i toppform men alltid tråkigt att se. Satte 2min på gruppen på cykeln men fick ge mig tidigt på löpningen ändå och kunde inte göra så mkt mer än jogga väldigt långsamt i mål som 11:a eller nåt i den stilen.
Nästa tävling är en historia i sig då det är en av de brutalaste tävlingarna jag kört. I det här klippet kan ni se vad som händer när man försöker ta sig upp för en backe med 31% lutning med alldeles för tung utväxling(44*25). Jag som 2:a just då men i mål som 1:a med en under omständigheterna ganska bra insats. Direkt efter det bar det av till Vegas och Interbike vilket alltid är roligt men också ganska utmattande efter ett par dagar på mässgolvet. Skönaste med Vegas var trots allt att få bo i ett hotellrum med AC efter att tillbringat 3v i ett hus utan AC där temperaturen pendlat mellan 30-40 grader hela tiden..
Framme i oktober nu åkte jag till Austin Texas för att köra Austin 70.3. Hade hört många bra saker om Austin men blev något besviken då det var en av de smutsigaste städerna jag varit i med en ohyggligt dålig infrastruktur. Ett sällsynt inslag av glamor i triathlonvardagen inträffade dock då tävlingsarrangören fixat ett relativt lyxigt rum på Sheraton. Tyvärr för mig började jag på eftermiddagen innan tävlingen känna mig sjuk igen och fick under natten feber osv. Är inte mycket för att fysisk aktivitet under de premisserna och skulle aldrig startat men det känns alltid för jävligt att inte ens försöka när arrangören betalar hotell osv så jag gjorde trots allt en start men bröt tidigt då jag var lite för krasslig för att köra.
Det är alltså ungefär vad som hänt så långt i år om nu någon orkat läsa ända hit. Garanterat det längsta inlägget jag någonsin kommer att skriva.. Hur som helst så är det ett exempel på hur lätt en hel säsong kan försvinna ganska snabbt om man dels gör en del egna misstag och sedan också har ett par omständigheter emot sig. Det är lättare än man tror att komma in i en dålig cirkel och sen rinner åren bort rätt fort i de här sammanhangen.
Hur som helst började jag året med ännu en marathonresa till Nya Zeeland i januari. Har varit där 5ggr nu och det är visserligen ett kanonställe att vara och träna i men flygresan dit från Sverige är något ångestframkallande och tar i bästa fall runt 30h i ren flygtid. En gång tog det över 3 dygn att komma fram efter misstaget att resa med Air France men det är en annan historia.. Jag var iaf där för att träna med Nya Zeeländska triathlonproffset Bryan Rhodes i Taupo under ett par månader. Bra träning första tiden som avslutades med visdomstandsproblem från helvetet som gjorde att träningen blev minimal sista 2v. Rhodsey hade det inte heller så kul sista tiden där då han kraschade och fick bryta Ironman New Zealand som var ett av hans hans stora mål för året, lokalkändis som han är i Taupo där tävlingen hålls. Mao var väl stämningen inte överdrivet munter i huset under de veckorna..
Hem till Sverige igen under Mars månad för ett par veckors träning innan California 70.3. Flög sedan över till usa och San Diego för tävlingen som blev ett riktig fiasko för egen del. Dels pga att jag helt enkelt inte var i speciellt bra form, och dels för att det var extremt struligt med min för året nya cykel och våtdräktsponsor vid den här tiden med stora problem att få fram fungerande utrustning i tid. Ska inte gå in närmre på det men tävlingen bröt jag och åkte hem till Sverige igen för träning och problemlösande.
Nästa tävling var Wildflower i maj som jag vann förra året och som är en av de största triathlontävlingarna i världen där närmare 9000 triathleter startar under helgen. Givetvis var det en tävling jag ville vara i bra form till även i år. Detta lopp gick också det av stapeln i Kalifornien vilket innebar ännu en lång flygresa över atlanten. I betydligt bättre form nu men som vanligt en inte helt smärtfri uppladdning då delar av min tävlingsutrustning av misstag skickades till en söderhavsö istället för till mig i Kalifornien. Sånt man får räkna med ibland men jag hade heller inte fått utlovade cyklar från min cykelsponsor och fick fortsätta köra på en ram jag inte var helt nöjd med så sådant dämpar trots allt entusiasmen något. Tävlingen i sig var kanske den mest konkurrenskraftiga jag kört utanför Hawaii IM och trots att jag ledde långt in på loppet tappade jag till 7:e plats på slutet när jag kroknade och det var ett tätt lopp. Ett fall framåt trots allt..
Återigen hem till Sverige och den här gången tävling i Europa iom Austria 70.3 i Pölten. Med ytterligare ett par veckors träning i kroppen kände jag mig bättre än på länge. Intressant cykling med de första 20km på en avstängd Autobahn där den otroligt fina asfalten inbjöd till höga snitthastigheter med 49km/h för min del innan den mer bergiga terrängen tog vid. Den här gången ledde jag tills det var 1km kvar på löpningen och slutade 2:a. Segt att tappa så sent men ett ok lopp för första gången på ett tag iaf. Som kuriosa kan jag dock nämna att jag blivit ikappsprungen senare i ett lopp när jag blev 2:a på Utah 70.3 för ett antal år sedan då Cameron Brown sprang förbi sista 200m. Kände för ett krokben just då men tyvärr är ju inte triathlon en kontaktsport så..
Skulle sedan kört Switzerland 70.3 veckan efter men lite för entusiastik träning tätt efter Österrike satte stopp för det. Dock fortsatte formen uppåt ända till jag gjorde ett par för hårda pass för tätt inpå varandra ett par veckor senare. Kom till cykel-sm i slutet på juni lite lätt överansträngd och återigen med cykelproblem. Tempoloppet var inte så mkt att orda om då jag blev 6:a vilket var ok i konkurransen men kanske inte i mitt bästa slag ändå. Linjeloppet var intressant i sig då jag inte fick min linjecykel förrän 3 dagar innan loppet helt omonterad med diverse fel komponenter. Länge sen jag satt så obvekvämt på en cykel i ett lopp och jag skulle behövt ganska mycket mer tid på mig för inställningar osv och cyklade ganska dåligt i ärlighetens namn.
Nästa stopp på kalendern var Ironman Lake Placid i slutet på Juli. Formen var ok efter lite vila men dock hade min cykelsponsorsituation blivit ohållbar och jag kände mig tvingad att byta snabbt. Fick klart med Cervelo igen, vilket jag är väldigt tacksam för, men tyvärr hände allt detta en vecka innan loppet och fick således min nya cykel ett par dagar innan start bara. Tack så mycket förresten FedEx som givetvis levererade cykeln till helt fel ställe trots korrekt adress till det största hotellet i Lake Placid.. Vädret i loppet var så bra som det kan vara med ihållande regn hela dagen men dock kunde jag inte riktigt ta till vara den möjligheten. Visade sig att jag i all hast inte riktigt fått till inställningarna på hojen och led sista 70km på cykeldelen. Även om jag kom igång ganska bra fram till 30km in på löpningen, då jag låg 2:a och sprang ok, slutade mina ben samarbeta igen och det blev återigen en lång promenad in till mål på den här distansen.
Väl hemma igen åkte jag på ett ordentligt virus som knockade mig i 4v då jag inte tränade alls. Timingen var dock ok mitt i all misär då det som tur var frigjorde mycket tid till OS-tittande. Åkte sedan återigen över till Usa för träning och tävling. Courtesy of US Airways försvann min cykel och resten av packningen under 8 dar när jag kom dit vilket var dåligt eftersom det innebar väldigt lite fysisk aktivitet under ännu en dryg vecka. Missade också 2 inplanerade tävlingar pga viruset och även för att jag helt enkelt inte hade min cykel på plats när tävlingarna gick av stapeln.
Tävlade nästa gång i Malibu i en olympisk distans utan drafting. Dock var ungefär en tredjedel av startfältet även OS-deltagare och det verkar som de hade glömt vilka regler som gällde på cykeldelen på den här tävlingen då det var den värsta rulleåkningen jag sett i ett icke-drafting lopp.. Nu spelade det kanske inte så stor roll för mig just då trots allt eftersom jag inte direkt var i toppform men alltid tråkigt att se. Satte 2min på gruppen på cykeln men fick ge mig tidigt på löpningen ändå och kunde inte göra så mkt mer än jogga väldigt långsamt i mål som 11:a eller nåt i den stilen.
Nästa tävling är en historia i sig då det är en av de brutalaste tävlingarna jag kört. I det här klippet kan ni se vad som händer när man försöker ta sig upp för en backe med 31% lutning med alldeles för tung utväxling(44*25). Jag som 2:a just då men i mål som 1:a med en under omständigheterna ganska bra insats. Direkt efter det bar det av till Vegas och Interbike vilket alltid är roligt men också ganska utmattande efter ett par dagar på mässgolvet. Skönaste med Vegas var trots allt att få bo i ett hotellrum med AC efter att tillbringat 3v i ett hus utan AC där temperaturen pendlat mellan 30-40 grader hela tiden..
Framme i oktober nu åkte jag till Austin Texas för att köra Austin 70.3. Hade hört många bra saker om Austin men blev något besviken då det var en av de smutsigaste städerna jag varit i med en ohyggligt dålig infrastruktur. Ett sällsynt inslag av glamor i triathlonvardagen inträffade dock då tävlingsarrangören fixat ett relativt lyxigt rum på Sheraton. Tyvärr för mig började jag på eftermiddagen innan tävlingen känna mig sjuk igen och fick under natten feber osv. Är inte mycket för att fysisk aktivitet under de premisserna och skulle aldrig startat men det känns alltid för jävligt att inte ens försöka när arrangören betalar hotell osv så jag gjorde trots allt en start men bröt tidigt då jag var lite för krasslig för att köra.
Det är alltså ungefär vad som hänt så långt i år om nu någon orkat läsa ända hit. Garanterat det längsta inlägget jag någonsin kommer att skriva.. Hur som helst så är det ett exempel på hur lätt en hel säsong kan försvinna ganska snabbt om man dels gör en del egna misstag och sedan också har ett par omständigheter emot sig. Det är lättare än man tror att komma in i en dålig cirkel och sen rinner åren bort rätt fort i de här sammanhangen.
Inledning
Så har jag, som ni kan se, också skaffat en blogg efter att principfast vägrat under ett flertal år trots stora påtryckningar från flera håll.. Största anledningen till att jag trots allt börjar blogga lite lätt är min oförmåga att ta tag i min egen hemsida som kanske känns något(!) utdaterad vid det här laget efter att inte blivit uppdaterad på ett par år. En blogg känns helt enkelt som ett lite smidigare medium för att lägga in lite korta uppdateringar om vad jag pysslar med och framförallt då min triathlonkarriär om det nu är nån som fortfarande bryr sig..
Hur som helst så lär det väl knappast bli någon blogg som uppdateras varje dag eller fylls med diverse underhållande raljeringar och samhällsbetraktelser a la Coltings blogg. Som sagt blir det mest lite mer vardagligt tråkiga inlägg efter tävlingar, träningsläger osv.
Hur som helst så lär det väl knappast bli någon blogg som uppdateras varje dag eller fylls med diverse underhållande raljeringar och samhällsbetraktelser a la Coltings blogg. Som sagt blir det mest lite mer vardagligt tråkiga inlägg efter tävlingar, träningsläger osv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)